Fjärde nordiska utbildningshistoria konferensen, Uppsala, 1–2 oktober 2009

Fjärde nordiska utbildningshistoria konferensen hölls i Uppsala universitetshus, 1–2 oktober 2009. Den samlade omkring 170 deltagare från Sverige, Danmark, Norge, Finland, Island, Tyskland och Belgien som fick möjlighet att utöver konferensens huvudtalare välja mellan 24 olika sessioner med sammanlagt 128 presentationer.

Som arrangör för konferensen stod den svenska Nationella forskarsskolan i utbildningshistoria med stöd från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (Uppsala), Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Historiska institutionen vid Uppsala universitet, Uppsala universitets historisk-filosofiska fakultet, Kollegiet för utbildningsvetenskaplig forskning vid Uppsala universitet, Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy (Uppsala) samt Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté. Konferensen gästades också av en rad utställare: Föreningen för svensk undervisningshistoria, Nationella forskarskolan i utbildningshistoria, Natur & kultur, Opuscula historica upsaliensia samt Stockholms universitets förlag.
[…]

Konferensens sessioner
Konferensens sessioner visade inte bara prov på det tvärvetenskapliga samarbetet på det utbildningshistoriska området, utan belyste också väl den bredd som karaktäriserar nordisk utbildningshistorisk forskning.

Eftersom konferensen anordnades i Uppsala, arrangerades förstås flera av sessionerna med utgångspunkt från det intresse av utbildningens sociala och ekonomiska historia som växt sig starkt vid detta universitet. Vid sidan av sessioner om förskolans historia, utbildningens ekonomiska historia, islamisk utbildning och förändringar i lärarutbildningens rekrytering hölls två sessionspass om transnationella strategier inom högre utbildning och kulturella fält. Utgångspunkten för de sistnämnda passen var att Sverige aldrig varit självförsörjande på utbildning, och att såväl studenter, som lärare, forskare och vetenskapliga idéer både har importerats och exporterats från tidigare framförallt den europeiska kontinenten, men sedermera USA och andra anglosaxiska länder. Sessionens paper behandlade därvidlag bland annat invandringen av utländska språklärare i 1800-talets Sverige, Svenska Amerika-Stiftelsens stipendiaters sociala ursprung och karriärer samt betydelsen av kunskaper om det franska för karriärer inom det kulturella fältet i Sverige under 1900-talet.

Av konferensen framgick även det stora intresse för läroplanshistoria som fortfarande karaktäriserar svensk utbildningshistoria. Tre sessionspass, arrangerade av Ulf P. Lundgren och Harald Jarning, behandlade detta tema. De ämnen som berördes var bland annat tre generationer av läroplansreformer i Norge, introduktionen av standardiserad mätning inom de svenska och tyska skolsystemen under 1900-talets första hälft, samt professionens debatt kring geometriundervisningen i Sverige under perioden 1920-1960.

Under ledning av Agneta Linné, Lars Petterson och Sune Åkerman behandlades folkskolelärarnas historia vid tre sessionspass. Det första passet utgick från projektet ”Folkskollärarna i samhällsutvecklingen i Norden 1860–1960”, det andra folkskollärarnas insatser i lokalsamhället, och det tredje folkskollärarkåren ur genusperspektiv och i mångetnisk miljö. Bland bidragen kan nämnas studiet av Läsebok för folkskolan såsom en del av det nationella projektet, Torgny Nevéus’ presentation av sin bok I katedern på orgelstolen vid bikuporna: en folkskollärares verksamhet för hundra år sedan samt en studie över folkskollärarinnorna och kvinnorörelsen med utgångspunkt i redaktören för folkskollärarnas tidning – Ulla Alm Lindström.

Stort intresse rönte också de texter som presenterades vid dubbelsessionerna ”Att sortera och dokumentera skolelever”. Ofta med utgångspunkt från ett post-foucaltianskt perspektiv uppmärksammades sessionen skolans särskiljningsmekanismer, och hur dessa fungerat genom begrepp som till exempel dyslexi. Bland annat uppmärksammades begreppet obildbar som en social konstruktion och i en undersökning av hur grönländska barn valdes ut för undervisning i Danmark studeras denna praktik utifrån postkolonialism.

Den expansiva utbildningshistoriska forskningsmiljön i Umeå representerades av två sessioner, arrangerade av Daniel Lindmark och Björn Norlin, vid konferensen. Under Lindmarks session presenterades projektet Historia utan gräns: Den internationella historieboksrevisionen 1919–2009”. I dess fokus står det nordiska och europeiska samarbetet för att reformera historieundervisningen. Bland annat studeras hur internationella konferenser och ömsesidig läroboksgranskning arrangerades i strävan efter att förändra historieämnets karaktär från politisk och militär historia till social och kulturell historia, och hur man arbetade för att introducera nordiska, europeiska och globala perspektiv.

Norlins dubbelsession ”Elevkultur och institutionsliv” behandlade bland annat idrottens betydelse för läroverkskulturen, skolgårdarnas förändrade betydelse under framförallt 1960- och 1970-talen, olika perspektiv på kamratfostran och självverksamhet, ungdomstidens betydelse för konstruktionen av klass och kön samt skolfanornas betydelse för detta identitetsskapande. Ämnet för dessa två sessionspass kan därmed sägas ha knutit an till Lisa Rosén Rasmussens och Helle Bjergs session, ” Livet i skolen – skolen for livet?” som handlade om på vilka sätt utbildningens kulturhistoria kunde skrivas med uitgångspunkt från erfarenheten av bland annat bollsparkande, de äldre killarna i skolan och bagarens kakor.

Med sikte mot Umeå 2012
När man ser tillbaka på den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen finns alltså mycket att glädjas över. Konferensen visade att det finns en mängd både starka och utvecklingsbara forskningsområden. Vi såg också en bra blandning av företrädare för olika discipliner, vilket gör att man nu kan hävda att det är en verkligt mångvetenskaplig konferens. Trots att konferensen dominerades av svenska deltagare, var det också glädjande att de relativt sett mindre forskningsmiljöerna i Danmark och Norge ändå fanns representerade.

Samtidigt som konferensen alltså visar på både starka och spännande områden inom nordisk utbildningshistorisk forskning, visar den också på områden där en kraftsamling kan ske. Till sådana forskningsområden hör helt uppenbart tidigmodern utbildningshistoria, men också förhållandet mellan utbildning och religion, som trots ovan nämnda session om islamisk utbildning hamnat i skymundan. Som historiker med intresse av ekonomiska perspektiven önskar vi förstås också ytterligare studier kring utbildningens ekonomiska förutsättningar.

Inför den femte konferensen, som kommer att hållas i Umeå 2012, finns det också andra önskemål. Framförallt inser många vikten av att engagera fler deltagare från andra länder än Sverige, och att utveckla samarbetet över disciplin- och nationsgränser även under tiden mellan de utbildningshistoriska konferenserna.

Valet av Umeå ger konferensen goda möjligheter att utvecklas i en positiv riktning. Institutionen för idé- och samhällsstudier i Umeå är mångvetenskaplig, och bedriver forskning inom en rad discipliner, däribland arkeologi, filosofi, historia, idéhistoria, religionsvetenskap och teologi. Vid institutionen finns också en omfattande utbildningshistorisk forskningsmiljö, som bygger vidare på en stark tradition av studier om läs- och skrivkunnighet som noterats ovan. I övrigt är forskningen inriktad mot utbildningshistoriska aspekter på fostran, mångkultur och ämnesdidaktik.
I forskningsmiljön ingår fem internt finansierade doktorandprojekt som behandlar ämnen som elevkultur och minoriteters medborgarskolning. Vid institutionen finns även det ovan nämnda projektet ”Historia utan gräns”, som finansierar ytterligare tre doktorander. Projektet, som bygger på ett samarbete med mellan Umeå universitet, Karlstads universitet och Georg Eckert-institutet för internationell läroboksforskning i Braunschweig, Tyskland, har i nuläget nio deltagare, finansierade av Vetenskapsrådet och Umeå universitet.

Institutionens utbildningshistoriska miljö har också starka internationella kontakter. Vid sidan om den vidareutveckling av samarbetet med Georg Eckert-institutet, har man framförallt riktat sig mot det anglosaxiska området. Detta märks inte minst i att man har varit huvudarrangör för de internationella konferenserna “Pietism, Revivalism and Modernity, 1650–1850” (2005) och “Technologies of the Word: Literacies in the History of Education” (ISCHE 28; 2006). På vilket sätt detta sätter sin prägel på den femte nordiska utbildningshistoriska konferensen ska bli spännande att se.

/Donald Broady, Esbjörn Larsson & Johannes Westberg

En fullversion av denna text finns tillgänglig på: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-133280

Annonser